fel

Men va fan, varför är all text i nedanstående inlägg ihopskrivet?! Försökte ändra på det tre gånger men nu ger jag upp.

Hur mår du egentligen?

Prestationsångest är ett helvette. Särskilt när man ständigt inte lyckas prestera något bra. Det finns de som reser sig, som ändå gör. I stället har jag valt att likna en struts, fast utan den långa halsen. Jag nästintill saknar hals och det gör att jag ser lite lustig ut. Ungefär som ett grått tvättmedelspaket från en östtysk tillverkare. Fast med armar. Fast det finns en riktigt bra sak jag gjort. Milton. Det är lite svårt att ha en blogg som inte bara ska handla om honom, det han säger och gör, för han säger och gör så roliga saker. Som när han följde med mig till doktorn förra veckan. Där sitter jag på en brits utan tröja och bh och doktorn undersöker mina tuttar, Milton lägger ner min iPhone, höjer på ett ögonbryn och säger: -Kan inte du bara ge min mamma en spruta istället? Vi ska nämligen gifta oss jag och Milton, det har han sagt. Han är också bara fyra år så det lär nog ändras. -Mamma, jag ska gifta mig med dig. -Jag trodde jag skulle gifta mig med din mamma, säger Pablo. -Du har la en egen mamma att gifta dig med. Det kommer att ändras, det har redan börjat ske. På spårvagnen tittar han längtansfullt ut genom fönstret, suckar och säger att han vill plocka vitsippor. -Åh, då får jag dem va? -Nä, alla tjejer ska få. -Ok, men jag får den största buketten? -Mamma, du ska få tre. Schysst. Jag vill inte göra en återknytning till min strutstillvaro, jag vill inte skriva eller ens känna vid den just nu. Så därför blir det punkt här.

Citat

"Mamma, du är inte bara tjatig. Du är stökig också"

Milton, fyra år.

Det är ju alltid något

Hmm... Det där med att ta tillbaka bloggen har inte gått så bra. Jag skriver ju ingenting. Dock ändrade jag utseende på den och jag kan säga att bilden är tagen nåt år i november. Det är ju alltid något.
Annars händer det inte så mycket, i alla fall inte i mitt liv. Jag ligger för det mesta i soffan och konstaterar att just ingenting händer. Inget att rapporeta med andra ord. Men jag tänker mycket. Det är ju alltid något.
Suck...

Tillbaka

Jag är tillbaka. Och jag vill ta tillbaka allt som var mitt så jag börjar med bloggen.

Lördag i Kungälv

-Amor, jag vill att du klär upp dig sen.
-Vaddå då?
-Nej, det är en överraskning, men ta på dig något fint så syns vi ikväll.

Jag har lite svårt för överraskningar. Inte för att jag har något emot dem, det är bara det att jag liksom blir så fylld av förväntan, som en gång när jag var liten skulle min syster ta med mig och Ameena till Skara sommarland. Jag blev så fylld av förväntan, och tydligen också kräks för när den stundande dagen var inne så låg också jag inne med fyrtio graders feber och kräks. Jag har några till liknande anekdoter för den som verkligen är intresserad, men hur som helst; full av förväntan och också en viss given oro, åker jag hem från jobbet och lägger mig i ett hett bad. Några Cuba Libre senare träffar jag Pablo och vi åker till ett ställe i Kungälv, Mat & Humle (eller var det Malt & Humle?).
Kocken måste ha varit tankeläsare för köttet var helt perfekt! Så riktigt god mat var det längesen jag åt, rekommenderas starkt!
Det hela blev ju bara trevligare när man delade detta med Pablo (även han rekommenderas starkt men det blir nog lite knepigare), vi satt länge och bara pratade, skrattade och njöt.
En helt perfekt lördagkväll med ett ännu trevligare och censurerat avslut...

Jul, jul, strålande jul...

För några veckor sedan hände det en rätt så spännande sak. I ett samtal med Kai framkom det att han brukar sälja granar på Olskrokstorget i juletider.
-Så då får ni komma till mig sen! Säger han glatt till mig och Pablo.
Jag skruvar på mig lite, för jag mindes en gång när jag köpte en gran på torget. Det var den allra första granen jag någonsin köpt och jag hade sett fram emot detta i flera år, hur mysigt det skulle vara att sedan gå med lille Milton som då var dryga året och titta ut ett fint träd. Men som vanligt så blir det ju aldrig som man tänkt sig. Istället skrek han värre än värst och det gick inte att lugna honom, så han fick sitta i Ronnys knä medan jag förtvivlat sprang runt och försökte hitta en gran. Tillslut fick jag panik och sprang fram till en kille som såg ut att jobba där.
-Hej, sa jag med gråten i halsen, du måste hjälpa mig. Mitt barn bara skriker och jag måste ha en gran, snälla kan du välja ut en fin?
-Ok, sa han och jag fick bekräftat att han faktiskt jobbade där för han började ställa en massa frågor om vilken slags gran jag ville ha.
-Ge mig en fin bara, jag litar på dig.
Han tog en gran och drog ett nät över, såg lite förvirrad ut när jag inte tog den sen.
-Vänta, jag ska bara hämta min make så att han kan ta granen.
Jag kikade efter Ronny men han hade fått panik för Miltons skrikande så han hade börjat gå hemåt.
Okej, tänkte jag, jag får väl dra det där trädet efter mig hela vägen hem men jäklar vad förvånad jag blev över att få veta att en gran inte väger någonting trots att det är ett träd.

Tillslut var vi hemma och granmonteringen var igång. Men hur vi än vände och vred, justerade och pulade så var trädfanskapet snett! Vart man än befann sig så såg det ut som att granen var på väg att tippa över en. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var, va fan jag ville ju bara ha en fin gran, en helt vanlig gran, inte något som drabbats av skolios.

-Men det finns två grangubbar på torget. Är du den som är närmast fiskebodarna?
-Nej.
-Var det du?!